AnnaBerit

Trädgården

Fjädernejlikor, pioner och en ros i rabatten framför Corps de logiet.

Fjädernejlikor, pioner och en ros i rabatten nedanför Corps de logiet.

Morlanda Säteri på nordvästra Orust är en gård med djupa traditioner. Gården har utvecklats med tiden och omfattar många olika verksamheter. På senare år har även trädgården fått nytt liv.

Trädgårdsmästare Hans Säfström kom till Morlanda Säteri 1792. Han är den förste trädgårdsmästare som vi har namnet på och sannolikt fick han i uppgift att leda renoveringen av prydnadsträdgården som vid det laget hade hunnit bli hundra år.

Den siste trädgårdsmästaren, Hjalmar Holm gick ur tiden 1977. Då var den gamla prydnadsträdgården med sina krattade grusgångar igenlagd sedan länge. I rosenrabatter och stenparti hade naturen tagit över och man lade kraften på omgivningarna närmast corps de logiet och flyglarna. I stora trädgården betade kvigor om somrarna. Så här är det med trädgårdar. De är beroende av mode, konjunkturer och av att någon älskar dem.

I dagens trädgård på Morlanda är vi tre som samverkar – historien, naturen och jag. Min amibition är att vårda minnet av det som varit, ta vara på de gamla växter som fortfarande frodas och komplettera med gammaldags, tåliga blommor. Mitt kontrollbehov är ganska litet vilket gör att jag med glädje hälsar de vackra växter välkomna som naturen bjuder på. Dessutom tycker jag om att rensa ogräs. Mycket av arbetet går ut på att ta bort det som inte är trädgård.

Dammen på berget
Det är fantastiskt att se vad som händer när man röjer sly och ogräs. Längst uppe på berget fann jag en damm. Man undrar om det var fåfängan eller nyttoaspekten som vägde tyngst när man valde platsen för denna damm kantad av rosor och liljor. Man anar hur tungt det var att bära vatten till alla nyplanterade växter när den grunda jorden törstade i solgasset och den naturliga fördjupningen högst upp på berget blev en värdefull källa att ösa regnvatten ur.

En gammal daglilja växer vid kanten av dammen

En gammal daglilja växer vid kanten av dammen

Dammen har legat gömd under jord och varit igenvuxen i mer än ett halvsekel. Kampen mot vildhallonen på berget blev startskottet för dammens pånyttfödelse. Det krävdes mycket envishet att dra upp allt med rötterna och det krävdes både tid och handkraft att gräva bort skräpjord och flytta alla prydnadsväxter. Det var värt slitet för efter några dagars arbete låg trappan och dammen synlig, som en hälsning från en annan tid.

Stig för svärmeri
Runt berget slingrar sig Kärleksstigen. Fotografier från tidigt 1900-tal visar hur en trappa och en grusgång ledde från huvudbyggnaden, nedför Sölvbergsliden till den vildare, engelska trädgården. Idag nöjer vi oss med att klippa gräset på Kärleksstigen och den som promenerar där, passerar två fridlysta askar med väldiga stammar och ser spår av det gamla oxstallet vars grundstenar ligger uppradade längs stigen. På våren kommer sipporna, både vita, gula och blå. Kring midsommar fylls luften av doften från äkta fläder och schersmin.

Prydnadsträdgården då och nu
Trappor i huggen bohusgranit leder ner till stora trädgården. Gången vaktas av både stenlejon och salutkanoner. Marken sluttar och murar av natursten ger stöd för fler terasseringar och trappor. Renässansträdgården som anlades i slutet av 1600-talet försvann i mitten av 1950-talet. De raka grusgångarna lades igen och planteringarna förenklades i den tidens rationella anda.

En bokhäck från 1950-talet delar fortfarande upp den stora gräsytan och en trädgårdsdam finns som ett avbrott i det gröna.

Magic maidland - en rotäkta krypros

Magic maidland – en rotäkta krypros

Rosenrabatt och stenparti
I det bäst skyddade läget i trädgården råder växtzon 1 säger de som vet och där frodas blåregnet som klänger längs en lång spalje och bildar en blå fond till kryprosor, luftlök och rosensmultron nedanför. Rosenrabatten fortsätter längs hela bergskanten och vi har återställt inramningen – en stenkant av huggen granit. Berget kläs in av klätterhortensia och vin och i rabatterna har jag planterat rotäkta rosor.

Rosenrabatten slutar vid stenpartiet som skapades 1920. Det är en halvcirkel som byggts i sluttningen ned mot stora gräsmattan. Stenpartiet ramas in av trappor av natursten.

Förr fanns en hagtornshäck som gräns mot åkern. De som minns arbetet med att formklippa den långa häcken förstår att den togs bort och ersattes av fyrtio japanska körsbärsträd. De flesta står kvar än idag och blommar betagande på våren och som om inte det var nog har de börjat sprida sig i naturen.

Rosablommande körsbär - Prunus serrulata

Rosablommande körsbär – Prunus serrulata

Under våren 2014 fann man åttio frösådda japanska körsbärsträd i omgivningarna och därmed kan man konstatera att Prunus serrulata växer vilt på Orust – den första platsen i Sverige där detta händer.

Växter med rötter i historien
Det är fantastiskt att leva med en historisk trädgård, att kunna sätta sig i skuggan under Apostlalinden där Oskar II en gång åt frukostlunch. Trädet är en fridlyst skogslind som planterades 1649 och har en utbredning som är lika svår att beskriva som att fånga på bild. Tolv stammar har genom tiden minskat till fem, men inte desto mindre breder de liggande stammarna ut sig på en stor yta till gläjde för barn, katter, bin och trädälskare.

Strax intill ligger Äppleboden där frukten från den kommersiella trädgården förvarades om vintern. 250 fruktträd och lika många bärbuskar odlades på åkermarken sydost om prydnadsträdgården. I mitten av 1950-talet lades fruktträdgården ner och en ny köksträdgård anlades på en skyddad plats i en del av prydnadsträdgården. Jag minns raderna av hallon och vinbär, hur vi plockade äpplen, plommon, päron… Innan området blev beteshage grävde jag upp de gamla doftpionerna och flyttade till min egen blomsterträdgård. Där blommar de än idag.

Vi flyttade också fyra stjärnmagnolior som växte vid trädgårdsdammen. En av dem frodas fortfarande i sällskap med Apostlalinden. Den lyser snövit varje vår – om inte frosten tar blommorna förstås.

Så är det med trädgårdar, de är förgängliga och för den som får vara en länk i en historisk trädgård går det inte att sörja det som försvunnit. Istället gläds jag åt allt jag finner, både växter, arkivmaterial och kunskap. På olika sätt håller jag detta kulturarv levande och stärks av de uppskattande ord som möter mig, öga mot öga eller i gamla dokument som i detta exempel från 1746 där Johannes Oedman skrev: Morlanda har en stor trädgård, omtalad och prisad av alla i hela Bahus-län.